Vi åker vidare efter ett tag och är nästan framme då min taxichaffis ännu en gång får för sig att stanna och kliva ut bilen ståendes mitt i vägen. Denna gång tänker han släppa av mig, enlig honom är vi framme. Jag frågar på Engelska åt vilket håll arenan är eftersom jag inte såg den någonstans, men han förstår inte, jag bestämmer mig för att sitta kvar i bilen. Tydligen hjälpte det, föraren ser arg ut och pratar oavbrutet med arg röst i någon minut innan han hoppar in i taxin och kör mig till Arenan som låg nästan 1 mil från platsen han tänkte släppa av mig.

Säkerheten var helt sjukt hög. Foto: Martin Henriksson

Väl framme på arenan har matchen mellan Ryssland-Norge redan börjat. Jag ordnar så att en tolk får visa mig omkring, hon visar mig pressrummet, toaletterna (jag återkommer till det i en annan blogg)och sedan platsen där man får stå och fotografera. Det som slår mig under rundvisningen är den enorma säkerhet som de har på arenan, det är poliser precis överallt, flera flera hundra poliser, hela bandyplan är omringad av poliser som med allvarliga blickar står vänd mot publiken. På vägen mellan bandyplan och pressrummet (ca 60 meter) passerar jag säkert 25 poliser som alla vill se min ackreditering.

I pressrummet är det fullt med människor när jag kommer in dit för att sätta upp mina saker. Tolken går iväg och pratar med någon och kommer sedan tillbaks för att visa mig min plats. Jag vet inte riktigt vad hon sa men en stackars fotograf från en av lokaltidningarna blev i alla fall av med sin plats.

Det mesta flyter på som det ska göra, tekniken fungerar ypperligt bra och maten är inte alls tokig, matchen mellan Ryssland-Norge slutar med en överlägsen seger för ryssarna.

18 000 högljuda ryssar... fantastiskt!!! Foto: Martin Henriksson

Sen är det dags för invigningen och därefter Sveriges match mot det lokala klubblaget Baikal. Jag gjorde i ordning mina kameraprylar och gick ut till bandyplan, då möts jag av en chock, runt plan står nu 18 000 människor, de jublar och skriker så högt att man nästan får ont i öronen. Jag har aldrig varit på toppfotboll i Italien eller Spanien men jag skulle tro att detta var ungefär lika häftigt, alla vet vi hur högt ryssar kan låta. Matchen börjar och publiken ljudnivå skruvas upp ytterligare, när sedan Baikal gör sitt första mål i början på andra halvlek, då ryser jag, vilken otrolig stämning, stämningen på våran egen sm-final känns nästan fjuttig i jämförelse! En liten rolig sak är att när jag ska ut och fotografera så blir jag stoppad av polisen, tydligen får ingen beträda plan under matchen, lite försiktig som man är så säger jag på engelska: ”I am a photographer from Sweden”, ”Schweden” säger polisen högt och kollar på sin kollega, ”Henrik Larsson, Bajen, Ikea” säger han och flinar, sen följer de med mig ut på plan och visar var jag får stå, underbart.

Daniel Andersson fick bokstavligen slita med sig sitt bagage för att komma ut från flygplatsen, utanför väntade 5-6 polisbilar för att eskortera laget till hotellet. Foto: Martin Henriksson

Sverige vinner matchen med 7-2, Daniel Andersson (som nästan inte fick lämna flygplatsen p.g.a. en väldigt arg gumma som ville ha ett bagagekvitto som Andersson självklart hade tappat bort) var bäst på plan men den spelare som jag lade märke till mest var Baikals målvakt i första halvlek. Han var helt sjukt bra, räddade nästan allt och varje gång han räddade jublade publiken som om det blivit mål, underbart det också.

Jag har också fått en "polare", han pratar med mig oavbrutet på ryska, fattar ingenting men fotograf är han ;-)

/ Martin Henriksson, webmaster