Hoppa till sidans innehåll

Historik


Visste du detta om EIF Bandy?

Edsbyns IF bildades 6 juni 1909

Den första bandysektionen valdes 1925

Edsbyns IF/Bandyförening bildades 28 juni 2000         

 

Premiär i Bandyallsvenskan: 6 januari 1945, Bollnäs GIF - Edsbyns IF 2-1

Säsonger i högsta serien: 72, 1945-1969 och 1971-

SM-finaler: 18 finaler: 1949, 1952, 1953, 1955, 1958, 1961, 1962, 1963, 1978, 1982, 1984, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2017

Svenska Mästare: 1952, 1953, 1962, 1978, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2017

Svenska Cupen 2005, 2008

Europacupen 2005, 2007

World cup 1979, 1991, 2008

 

Största allsvenska seger: 23 januari 2008, Edsbyns IF - Villa Lidköping 18-2

Största allsvenska förlust: 30 december 1993, Boltic - Edsbyns IF 15-3 

Målrikaste allsvenska match: 24 november 2006 Edsbyns IF - Tillberga 17-6

Målfattigaste allsvenska matcher: 9 januari 1955, Edsbyns IF - Forsbacka 0-0, 10 februari 1991, Edsbyns IF - Ale Surte 0-0

 

Flest matcher i högsta serien: Magnus Olsson, 686

Flest mål i högsta serien: Jonas Edling, 517

Flest mål i samma match: Igor Gapanovitj 8 ( Edsbyns IF - Karlsborg 10-5, 15 november 1997),  Joakim Hedqvist 8 (Edsbyns IF - Villa 18-2, 23 januari 2008)

Publikrekord: 7458 på Ön, 26/12 2001 Edsbyns IF - Bollnäs 2-5

Ungdomslagen: Juniorer 9 SM-guld. Pojkar 8 SM-guld, Bandyaden 3 Guld,mm.

Damer: A-laget SM-final 1980, Göta - Edsbyns IF 9-1, Flickor 4 SM-guld.

Maratontabellen: Visste du att Edsbyn ligger på tredje plats i elitseriens maratontabell? Säsonger: 72, matcher: 1307, vunna matcher: 694, oavgjorda matcher: 183, förluster: 430, gjorda mål: 5806, insläppta mål: 4590, poäng: 1564

 

 

 

Nedan presenterar vi några av de spelare som haft särskild betydelse för edsbybandyns utveckling.


Givetvis har samtliga de 231 spelare som deltagit i minst en elitseriematch i edsbytröjan dragit sitt strå till stacken, men alla kan inte få plats i det här sammanhanget.

Det är svårt med gränsdragningar och att välja de spelare som får en speciell presentation. Vi har först valt den elva som blev Svenska Mästare åren 1952 och 1953, där samtliga var med i edsbylaget under lång tid och bidrog till de stora framgångarna från 1949 och till den andra halvan av 50-talet.

Ja, flera var även med i de tre raka SM-finalerna 1961-63.

Därefter sovrar vi och gör ett porträtt av sådana "ur-EIF-are" som haft stora framgångar och gjort sig ett namn i bandy-Sverige. Ett foto med lite faktatext om respektives kännetecken, meriter och statistik följer.

 

 

Gudmund Jernberg

 

Gudde inledde sin allsvenska karriär mellan målstolparna samtidigt som Byn debuterade i den högsta serien den 6 januari 1945. Efter Edsbyns IF:s första SM-final år 1949 gjorde han en utflykt till Sandvikens AIK och fick således vara med om en ny final vintern 1950. Det första SM-guldet erövrades 1952 med upprepning året efter.

Vintern 1958 lade han ansvaret som förstemålvakt på Lennart Ståhlberg och SM-finalen mot Örebro skulle bli Guddes sista match. Det fattades en poäng till Stora Grabbars märke och Gudde satt på bänken. Nisse P hade då vänligheten att släppa in Gudde under de sista minuterna och märke nr 116 blev Gudmund Jernbergs!

Förutom de sex SM-finalerna fick Gudde representera Sverige i en a-landskamp mot Norge samt i en b-kamp mot Finland.

Färdigspelat? Nej! Då Ståhlberg gick till SAIK så stod Edsbyns IF utan en målvakt av klass inför säsongen 1962/63. Efter fyra vintrars uppehåll dammades Gudde av igen och Byn gick till och med till en ny SM-final! Således deltog Gudde i sin sista och 112:e match på Stockholms stadion mot Broberg den 3 mars 1963.

 

 

Torkel Berglund

 

Torkel började sin bandybana som en slags allround-spelare och den första allsvenska matchen gjorde han i bortamötet med Råsunda den 31 januari 1946. Torkel fanns ofta i frontlinjen och hans orädda spelstil renderade honom många smällar. Han flyttades så småningom ner som högerback och som sådan fungerade han under sina fyra SM-finaler där han blev Svensk Mästare 1952 och 1953.

En landskamp mot Norge år 1953 hann också Torkel med innan han efter SM-bronset i en match om tredje pris mot Lesjöfors den 17 februari 1957 lade undan sina skridskor.

11 allsvenska säsonger, 75 matcher och tolv mål finns på meritlistan liksom att han senare blev ledare för edsbylaget och även ordförande i Edsbyns IF. Numera är han en dynamisk ordförande i föreningen Gamla EIF-are.

 

 

Birger Persson

 

Birger gjorde sin allsvenska debut på Trettondagen, den 6 januari, år 1949 då Byn inledde den säsong som bar till den första SM-finalen i klubbens historia. Han tillhörde den "försiktiga" typen av spelare som inte gjorde något större väsen av sin person men motståndarna minns honom som den hårdföre back-klippan! Birger gjorde sitt jobb som vänsterback där han för det mesta slog undan forwardsattackerna på ett resolut sätt.

Sju allsvenska säsonger med 54 matcher i svit blev Birgers facit. En a-landskamp mot Norge år 1953 och fyra SM-finaler med två SM-guld kröner meritlistan. Som så många av de andra edsbyspelarna ur "det gamla gardet" rundade han av karriären på Stockholms stadion och för Birgers del var det den 20 februari 1955 då Byn kördes över av Örebros landslagskedja då ÖSK vann med hela 7-1.

 

 

Sven Prim

 

"Ettermyra" kan man kalla Sven som levde högt på sitt humör och sin kämpaglöd. Han tillförde edsbylaget mycket genom sin allround-kapacitet. Sven var med om att föra upp Edsbyn till Allsvenskan år 1944 och den allsvenska premiären begick han då EIF debuterade den 6 januari 1945 på Långnäs i Bollnäs.

Halvback var nog Svens rätta plats men i till exempel SM-finalen mot Örebro år 1955 fanns han med som högerytter och blev till och med Byns ende målgörare! Fyra SM-finaler och två SM-guld hann Sven med innan han efter två "strömatcher" vintern 1956/57 avslutade den aktiva karriären den 13 januari 1957 i en bortamatch mot Falun. Statistiken visar på tolv säsonger, 79 matcher och sex mål för Svens del.

Senare uppträdde Sven som domare under några år samt att han även var EIF:s ordförande under en period.

 

 

Herbert Swartswe

 

Herbert gjorde debut hösten 1939 i Edsbyns bandylag som då spelade i division två Norra. Han placerades på den ena backplatsen där han fanns till och med premiäråret i Allsvenskan år 1945. Därefter intog han positionen som centerhalv där han utvecklade sig till en brytsäker försvarare och stor dirigent. Herbert blev edsbybandyns förste store strateg och fanns alltid i händelsernas centrum.

Vintern 1952 var nog den mest framgångsrika och minnesvärda, då Herbert förutom att han ledde Byn till dess första SM-guld även belönades med bandyns finaste utmärkelse, Kabompokalen, i samband med landskampen mot Finland samt att han kröntes till Hälsinglands främste idrottsman!

Säsongen 1956 blev unik då Herbert fick spela allsvensk bandy tillsammans med sonen Björn och därmed ansåg han att han nått sitt mål. Det blev 89 raka allsvenska matcher för Herbert med fyra SM-finaler och två SM-guld 1952 och 1953. År 1949 belönades han med Stora Grabbars märke nr 48.

 

 

Sven-Olov Landar

 

Nola tillhörde det yngre gardet i mästargänget från 1952-53. Han debuterade den 6 januari 1950 i premiärmatchen mot Sirius i Uppsala. Ytterhalven var hans självklara plats i laget och det var på högersidan han fann sig väl tillrätta och var en viktig kugge i Edsbyns betongförsvar i slutet av 50- och början av 60-talet.

Sju SM-finaler med tre SM-guld blev resultatet av hans karriär som skulle sluta i och med SM-finalen mot Broberg den 3 mars 1963. På grund av det stora manfallet vintern efter fanns han i beredskap och fick också hoppa in och göra sin sorti i en match mot Falun den 12 januari 1964.

Nolas statistikrad innehåller förutom de 15 säsongerna och 114 matcherna även ett enda tillverkat mål samt tre a-landskamper mot Norge, där Sverige uppvisningsspelade under OS-turneringen i Oslo. Tre b-landskamper mot Finland bidrog till Nolas 13 poäng i den internationella kalendern och han tilldelades därmed Stora Grabbars märke nr 105.

 

 

Ivar Persson

 

Ivars knallhårda skott från specialvinkeln till höger var ett av Edsbyns segervapen under 1940 och i början av 1950-talet. Detta bidrog verksamt till att Edsbyn klarade av kvalet till bandyallsvenskan år 1944! Ivar tillhörde alltså den elva som gjorde debut i den högsta serien den 6 januari 1945.

Efter vintern 1950 tyckte Ivar att det var nog för hans del. Året därpå övertalades han till en comeback, vilket han säkert inte ångrade då det senare gav honom två SM-guld! Omspels-finalen mot Nässjö den 1 mars 1953 blev Ivars definitiva avsked och han hade då avverkat åtta allsvenska säsonger, 60 matcher, tre SM-finaler och gjort hela 43 mål. Ivar deltog även i två b-landskamper mot Finland åren 1939 och 1945.

 

 

 

Kurt Nyberg

 

Kurre fostrades i Forsbacka men via kontakter med studiekamraten Paul Karlsson blev han edsbybo. Efter en succeartad debut i en träningsmatch hösten 1951 drog han på sig edsbytröjan nummer åtta och spelade sin första allsvenska match mot Bollnäs på Nyårsdagen 1952. Det dröjde inte länge förrän Kurt visade anlag av matchvinnarkaraktär och han avgjorde till exempel SM-finalen mot Karlstads-Göta samma år med matchens enda mål. Även året efter var han tungan på vågen i de två finalmatcherna mot Nässjö.

Kurres spelstil väckte känslor, där han kunde åka och slöa för att vid rätt tillfälle sno åt sig bollen och köra motståndarförsvaren sönder och samman. Många är de sportjournalister som beskrivit Kurts person och försökt lösa gåtan med hans ovanliga uppträdande på planen, där han i sina bästa stunder visade en fulländad teknik.

Vintern 1955/56 gjorde han en avstickare till Hammarby och var den som släckte Edsbyns final-drömmar den vintern… Men han kom hem till Byn igen och bildade tillsammans med Rolf Jonsson ett fruktat radarpar.

Den sista säsongen var 1964/65 och den sista matchen var en kvalificeringsmatch mot Tranås BOIS den 28 februari 1965 då Byn säkrade det allsvenska kontraktet. 13 säsonger, 129 matcher, 79 mål,

Sju SM-finaler, tre SM-guld, två a-landskamper och en b-landskamp finns på meritlistan liksom ett JSM-brons på 1500 meter hinderlöpning!

 

 

Paul Karlsson

 

Paul växte upp i Roteberg och var redan i tonåren en fullvuxen och mogen grabb. Som 14-åring (!) debuterade han i Edsbyns A-lag och fanns givetvis med i den elva som gjorde allsvensk debut på Långnäs i Bollnäs den 6 januari 1945. Paul agerade då center och han ledde edsbykedjan fram till och med vintern 1956. Därefter drogs han tillbaka som centerhalv där hans räckvidd och enorma klubbsäkerhet firade triumfer som belönades med landslagsuppdrag.

SM-finalen mot Broberg den 3 mars 1963 blev Pauls sista match i den edsbytröja han burit under hela karriären trots studier i Uppsala. De 19 säsongerna och 151 allsvenska matcherna med 80 mål gav åtta SM-finaler varav tre SM-guld samt fem a- och fyra b-landskamper och med detta blev Paul Karlsson Stor Grabb nr 97.

 

 

Allan Arvidsson

 

"Slitvarg" är en benämning som ibland plockas fram och uttrycket passar särskilt bra på Edsbyns vänsterinner Allan Arvidsson. Som ung debuterade han i Allsvenskan den 4 januari 1948 då Byn mötte Sundbyberg på IP och spelade 2-2 där Allan även blev målskytt.

Under 14 säsonger bildade han vänsterving med Elis Johansson och gjorde på Nyårsaftonen 1964 sin sista allsvenska match. Även då var ett stockholmslag motståndare, AIK, resultatet blev 2-2 och Allan gjorde ett mål!

18 säsonger, 134 matcher och 72 mål noteras i statistiken men i den officiella internationella kalendern är han "bara" bokförd för sju SM-finaler mot det rätta åtta med tre SM-guld. Två a-landskamper + en b-landskamp resulterade i att Allan erövrade Stora Grabbars märke nr 114.

 

 

Elis Johansson

 

Lill-Elis är den "meste EIF-aren" betr. flest antal aktiva säsonger som spelare och ledare! Sörängs-grabben övergav sina bröder i Bollnäs GIF och flyttade till Byn inför den andra allsvenska säsongen 1946. Han debuterade på IP mot sina före detta lagkamrater den 30 december 1945 och det dröjde ända till den 15 februari 1966 då han avslutade den 19 säsonger långa karriären i EIF-tröjan! Då hade han även varit "hem" till Bollnäs och spelat vintern 1948.

En a-landskamp och fyra b-kamper, åtta SM-finaler med tre SM-guld, 154 allsvenska matcher för Edsbyns IF och Stor Grabb nr 96!

Elis skenade vänsterytter med uppgift att dra isär motståndarförsvaren. Detta klarade han utmärkt och många är de målgivande passningar han levererade, betydligt flera än de 37 mål han själv gjorde.

Elis var även en profil i Edsbyns IF:s fotbollsmål och efter de aktiva åren som spelare fortsatte han som tränare, lagledare, materialförvaltare, slipare, ordförande i Ungdomssektionen samt startade den berömda "Elis Knatteskola". Ännu i dag kan man se Elis i speakerbåset då han som matchsekreterare håller ordning på fakta vid en del ungdomsmatcher.

 

 

Lennart Ståhlberg

 

När Gudde Jernberg representerade Sandvikens AIK 1950 -51 fick Byn målvaktsproblem. Knallen Jansson värvades men blev skadad hösten 1950. Tage Strandell stod i premiärmatchen mot Bollnäs. I den andra omgången plockades den gänglige ynglingen Lennart Ståhlberg in. Det var mot Sundbyberg på Ön den 7 januari 1951. Det blev bara två matcher och sen kom Gudde tillbaka 1952. Ja, Lennart blev en typisk bänknötare och trots sympatier och höjda röster från supporters som ville ha honom som ordinarie så blev det bara nån enstaka strömatch. Men, säsongen 1958 var det äntligen dags! Och Lennart visade direkt kvaliteter som även gav landslagsuppdrag.

Den sista matchen i Byns mål minns vi bäst. SM-final mot Sirius den 18 februari 1962. Sirius ledde med 2-1 och fick straff. Lennart enhandsräddade! Byn kvitterade och gjorde 3-2 och blev Svenska Mästare!

Tre SM-finaler med ett SM-guld, 12 säsonger och 92 matcher blev Lennarts edsbyfacit innan han flyttade till SAIK vintern 1963. Stora Grabbars märke nr 126 blev Lennart Ståhlbergs!

 

 

Rolf Jonsson

 

"Som gjort för Rekord-Magasinet" brukar dagens sportjournalister skriva när någon idrottsman slår igenom med dunder och brak. Det var precis vad som hände och var verklighet år 1958! Kecke Jonsson blev skadad och Nisse P chansade med lillebror Rolf Jonsson i matchen mot Skutskär den 5 januari. Edsbyseger med 2-1 och Roffe gjorde båda målen! Veckan efter i seriefinalen mot Västanfors inledde Rolf med fyra mål och spikade sen resultatet till 9-1! "Bandyns Tumba" blev han kallad av rikspressen och ett smickrande porträtt i Rekord-Magasinet var ett bevis på en slags kvalitetsstämpel. Fem seriematcher och 13 mål blev det innan SAIK-spelarna högg sönder hans ena hand inför serieavslutningen. Därmed gick han miste om landslagsspel. Han var alltså aktuell för Sveriges bandylandslag redan efter fem spelade matcher!

Rolf var Byns specielle målkung under flera år med gott understöd från framför allt Kurt Nyberg. De "goda åren" gav fyra SM-finaler med ett SM-guld, fem a- och en b-landskamp och när han tog avsked i hemmamatchen mot Värmbol den 7 februari 1971 hade han spelat 170 allsvenska matcher och gjort 162 mål. Den 14:e säsongen gjorde han i division två, där Byn råkade hamna vintern 1969/70. Rolf blev Stor Grabb nr 131.

 

 

Jörgen Forslund

 

Jörgen var en lovande utförsåkare och tillhörde landskapets elit strax under de allra bästa i landet! Hans alpina tävlande gav starka vrister och benmuskler och mycket god balans. Detta utnyttjade Jörgen till fullo på bandyplanen där han såg till att slalomåkande forwards tappade balansen…

Jörgens första streck i statistikbladen gjordes i premiärmatchen mot Bollnäs den 6 januari 1951. Han fanns också i kulisserna under guldåren 1952-53. Han utvecklades till landets bäste vänsterhalv och gjorde tre a- och sex b-landskamper.

Jörgen ingick alltså i Byns berömda betongförsvar som under säsongerna 1960 och 1961 släppte in högst två mål per match fram till SM-finalen mot Sirius, 1-3. Högst tre i baken blev det de två vintrarna därefter. Vid den stora generationsväxlingen efter 1963 fick Byn försvarsproblem som sedan ytterligare förstärktes. Jörgen gick till och med in som centerhalv i slutet av sin bandybana och den sista matchen spelade han i Västanfors den 15 februari 1966. 16 säsonger med 161 allsvenska matcher där Jörgen var skadad och borta från endast en samt åtta mål varav ett i SM-finalen 1958, fem SM-finaler med ett SM-guld resulterade i Stora Grabbars märke nr 117.

 

 

Christer Andersson

 

Som 17-åring debuterade Christer i Allsvenskan på Faxevallen mot Broberg den 27 november 1966.

Byn fick stryk, 6-4, men Christer gjorde ett mål. Han tog en ordinarie plats direkt och betraktades som ett nytt fynd ur edsbyleden. Stora rubriker blev det efter matchen mot Forsbacka på Nyårsaftonen 1967. Byn vann med 8-1 och Christer svarade för sju av målen! Klubbrekord.

Christer tillhörde den generation som förvisades till division två-spel 1970, men som senare utvecklade sig till ett av Sveriges bästa lag. Efter SM-guldet 1978 förvånade han alla då han skrev på för Bollnäs GIF. Därmed gick han miste om de "stora åren" på 80-talet, men då Byn utsattes för åderlåtning så kom Christer i retur hösten 1986. Han agerade då hjälpgumma på olika platser i laget för att vintern därefter spela högerback. Avslutningen skedde i elitseriematchen på Ön mot Boltic den 17 februari 1988.

Trots de åtta säsongerna i Bollnäs blev det 13 allsvenska säsonger i Byn med 235 matcher och 109 mål. Tre a-landskamper fick Christer spela, men JVM-guldet 1968 smäller kanske högre liksom den enda SM-finalen 1978 som gav ett SM-guld.

 

 

Anders Söderholm

 

Den 29 december 1968 gjorde Dino som 16-åring allsvensk debut i en bortamatch mot Sirius. Byn degraderades efter denna säsong och Dinos första riktiga a-lagsvinter blev division två-spel.

Allroundspelaren Dino med hästkondition blev den typiske mittfältaren i början av 80-talet och framgångarna kom. Tre SM-finaler med SM-guld år 1978 samt mångfaldig landslagsman med VM-guld gjorde att Dino blev Stor Grabb nr 182.

Inför säsongen 1985/86 flyttade Dino till Sandviken för studier och blev kvar där i tre år innan han avslutade den långa och meriterande karriären vintern 1988/89. Slutspelsmatchen på Ön den 5 mars 1989 mot Vetlanda blev hans sista och den 336:e allsvenska matchen för Byn. 208 mål kom från Dinos klubba och i statistiken toppar han non-stop-listan med hela 268 allsvenska matcher i svit!

Dino ställde i början av 90-talet välvilligt upp som tränare för Edsbyns A-lag och han hade därefter ansvaret för Ljusdals BK under några vintrar.

 

 

Jan-Erik Callberg

 

Jan-Erik eller Cabbe som han kallas debuterade i Edsbyns A-lag som tonåring den 29 november 1970 sedan Byn omgången dessförinnan gjort allsvensk comeback. Det blev bara tre allsvenska matcher för Cabbe denna vinter men från och med 1971/72 var han ordinarie.

Cabbe var en humörspelare med allroundkunnande och var därför oerhört nyttig för sitt lag. Det var dock mest på mittplanen han placerades som ytterhalv, mittfältare och spelmotor. Hans pådrivande stil gav laget styrka och han var även den typ av person som höll det goda humöret uppe inne i omklädningsrummen och vid bortaresorna. Otaliga är de historier som har Cabbes upphov…

Förutom de tre SM-finalerna 1978, 1982 och 1984 med SM-guld det förstnämnda året, så fick han även dra på sig landslagströjan och var till exempel med om att spela hem Sveriges första VM-guld! 18 säsonger för Byn med 358 matcher och 68 mål blev det innan han varvade ner i Ljusdal och sedan Bollnäs då fågeljakten under höstarna var viktigare än bandyn.

 

 

Ola Johansson

 

Ola debuterade på Stockholms stadion då han den 3 mars 1963 före SM-finalen mot Broberg som femåring hade en imponerande uppvisning tillsammans med pappa Elis! Den riktiga debuten skedde den 2 december 1973 då han gjorde ett mål mot Sandviken på Ön.

Toppforward och målgörare var Olas uppgift och som sådan utvecklade han sina otroliga talanger för att bli landets - och världens - bäste bandyspelare så småningom! Dessförinnan hann han med att bli svensk mästare med Edsbyn år 1978 och till alla edsbysupporters stora sorg blev Olas sista match för Byn den 28 februari 1980 då han i serieepilogen mot Falun gjorde sin 119:e allsvenska match och det 116:e målet.

Flyttlasset gick till Boltic för att senare fortsätta till Västerås. Hans enorma meritlista kan sökas på dessa klubbars hemsidor, men vi kan berätta att "vår" Ola ligger på andra plats i landskampsstatistiken med 117 matcher - slagen av bara lillbrorsan Hans… - och han tilldelades Stora Grabbars märke nr 178.

 

 

Hans Johansson

 

Då storebror Ola flyttade till Boltic övertog Hans hans tröja nummer åtta och ledande roll som målgörare.

Innan dess hade Hans debuterat redan den 25 februari 1979 som 17-åring för att etablera en ordinarie plats vintern efter.

Hans var urtypen för en toppforward och var en mästare på avslut och en-mot-en-situationer. Han tangerade till exempel Christer Anderssons målrekord på sju pytsar under samma match i bortamötet med Vänersborg den 5 december 1982 då Byn vann med 11-6. Hans hade också stor del i att Byn tog sig till SM-finalerna 1982 och 1984. Men efter säsongen 1983/84 och 0-2-finalen mot Boltic den 18 mars gick flyttlasset till Västerås. De sex säsongerna i edsbytröjan blev 115 matcher med hela 138 mål och framgångarna fortsatte i gurkstaden.

Mera fakta om dessa enorma meriter kan säkert hittas på VSK:s hemsida, men vi berättar att Elis lillgrabb från Östergatan i Edsbyn nådde 127 A-landskamper och med detta är han Sveriges meste blågule representant, samt att han fick Stora Grabbars märke nr 185.

Vi är stolta över att ha fostrat landets två mest meriterade bandyspelare!

 

 

Mats Hammarström

 

Hammarn är en travestering av efternamnet, men passar utmärkt även ur den synvinkeln att Mats verkligen hamrade in de flesta av sina mål och i många matcher så att säga slog in den sista spiken i kistan.

Mats är en av de absolut bästa bandyspelare som Edsbyns IF har fostrat och med större ambitioner och föresatser om att bli bäst, så hade han mycket väl kunnat bli det! Nu föredrog Hammarn en mera undanskymd tillvaro men han skapade ändå feta tidningsrubriker med många matchavgörande insatser. Han kunde svara för de ideala avsluten med en snabb uppåkning, smarta dribblingar och ett avgörande kanonhårt målskott.

Den första allsvenska matchen gjorde Mats i Ljusdal den 21 december 1980 då han bidrog till 7-5 segern med ett mål. Hans första helt ordinarie A-lagssäsong var vintern 1981/82 då det bar ända fram till SM-final och den andra spelades 1984. Några gånger fick han även prova på landslagsspel.

Ett hett byte för andra allsvenska klubbar var han men Mats blev alltid Byn trogen. Vintern 1993 tog han ett sabbatsår, men kom sedan igen som mittfältare under två vintrar och den sista matchen var SM-kvartsfinalen mot Vetlanda den 5 mars 1995 då han givetvis gjorde ett mål.

Till Edsbyns målkung kan man gott utnämna Mats Hammarström då han åtta år i rad toppade den interna skytteligan samt att han sammanlagt gjorde 215 mål - bäst i Byn! - under sina 323 matcher.

 

 

Joe Lönngren

 

429 allsvenska matcher under 19 säsonger med 35 mål. 96 a-landskamper, tre SM-finaler, ett SM-guld, tre VM-guld, VM-kung 1987, VM:s bäste försvarare 1991, Stor Grabb nr 186.

Det är ytterst sällsynt att en försvarsspelare får uppmärksamhet redan i pojklagen. Men i Edsbyn hade vi en liten yngling som dominerade de bakre regionerna i vilket lag han än spelade. Bernt Larsson, riksinstruktören från Rättvik som tränade Byn under några vintrar då konstisen var ny, såg här vilken jättetalang Edsbyn hade på gång. I serieavslutningen den 27 februari 1977 gav han Joe Lönngren chansen uppe i Sundsvall. Rolf Jonsson tog hand om laget säsongen senare och litade blint på 16-årige Joe som placerades på den strategiska liberoplatsen!

Rekord-Magasinet var för längesen nedlagt, men här kom en historia som gjord för denna tidning!

Joe uppträdde som ett rutinerat försvarslås. Byn gick via serieseger till slutspel och semifinal mot Broberg där Joe gjorde avgörande mål i två av matcherna. Det blev SM-final! Joe plockade ner Tobbe Ek & Co i Västerås, gjorde mål och blev Sveriges yngste bandymästare någonsin!

Vi skulle kunna skriva spaltmil om Joe… Den absolut störste bandyspelaren som Edsbyn fostrat.

I lilla Byn inser vi egentligen inte hur stor Joe var i bandy-Sverige. Han var en stor man även utanför planen. Med hjärtat i Byn stannade han kvar trots högvis med mycket lockande anbud. Med stil såg han till att laget alltid var goda och fina representanter för bandysporten och Edsbyn. En hyvens kille som lämnade ett stort tomrum efter sig sedan han spelade sin sista match i Nässjö den 18 februari 1996.

 

 

Magnus Olsson

 

När konstisen på Ön var ny kunde man se en tvärhandshög knatte kava fram på kortsidan bakom östra målet. Han var bara några år och skridskoåkningen var långt ifrån fulländad om ens normal.

Men, han visade envishet och vilja! Ja, grabben växte och så även kunnandet. Han blev inge reslig bandyspelare, men däremot en tekniker av högsta klass. I pojklagsmatcherna älskade han att utmana sina motståndare som klungvis om fem-sex spelare drogs bort för att få fritt fält och göra mål.

Magnus "Kuben" Olsson var Edsbyns nya underbarn! Som 16-åring fick han pröva på allsvenskt spel mot självaste Vetlanda på Tjust kulle den 21 februari 1988. Det gick bra och Magnus gjorde även ett mål. Det blev "bara" sex matcher vintern därefter men sedan säsongen 1989/90 har det "rullat på"…

Kuben har blivit den ideale mittfältaren, spelmotor och nyckelspelare. Har han en bra dag så lyckas också Edsbyn. Givetvis har han förekommit i landslagssammanhang och var till exempel med om att spela hem VM-guld 1997. Anbud har inte saknats från andra klubbar, men Magnus stannar kvar i Byn och tillhör därmed den exklusiva lilla skara av elitspelare som är sin moderförening trogen. Efter säsongen 2012/13 lade han av som aktiv och han hade då spelat 686
matcher och gjort 314 mål.

 

 

Dan Jonsson

 

Knådagrabben Dan platsar i denna celebra skara som får ett eget spelarporträtt. Dan utgör urtypen för den ideale edsbyspelaren med sitt kunnande, sin ambition och sitt lojala uppträdande.

Dan började egentligen som forward i de yngre pojklagen. Hans tillsynes späda kropp invaggar motståndarna till falska förespeglingar för där finns minsann hårdhet och styrka! Detta kommer också nu mera till sin rätt där Dan i försvaret är en verklig stötesten för anstormande forwards.

Hans berömda - eller beryktade… - långa knän ogillas skarpt av motståndare - och av domare.

Redan som 16-åring debuterade Dan i A-laget och Allsvenskan den 30 november 1985 då Byn körde över Kungälv med 7-1 på Skarpe Nord och dagen efter gjorde han sitt första mål i förlustmatchen mot Boltic, 4-9.

Vintern efter fick han hela säsongen spolierad på grund av en elakartad skada men kom igen året därpå.

Den första hela allsvenska säsongen var 1988/89 och sen har det fortsatt med spel som ytterhalv och numera etablerad backkämpe.

Många ungdomslandskamper har det blivit med ett U23 VM-guld som främsta merit tillsammans med SJ World Cup-segern 1991. 2004 la Dan skridskorna på hyllan efter 19 säsonger och 386 matcher i edsbytröjan.

Uppdaterad: 2017-06-13 13:03


 

 


 Miljonklubben


 

 startad 


 

 

 


 


 

bbw


    Strokekampanjen

   

 

Postadress:
Edsbyns IF Bandyförening - Bandy
Ovanåkersvägen 31
82834 Edsbyn

Besöksadress:
Ovanåkersvägen 31
82834 Edsbyn

Kontakt:
Tel: 0271-236 25
E-post: This is a mailto link

Se all info

SvS_bandy_centrerad

 

Ny_logga_Ovanaker_stor_Sv_vit

shine_data_nyil